Min låtsas morfar/ låtsas pappa, den person som uppfostrat mig gick bort i nov förra året. Han hade varit sjuk en längre tid, men envetna som gamla människor är så ville han inte till sjukhus.
S åkte till slut in på sjukhus och låg i hela 2 veckor för att sedan komma hem igen. Då var han så mager och det var bara skinn å ben, vi tyckte att han var sämre efter sjukhusvistelsen än innan och tjatade på honom att åka tillbaka. Vi tog kontakt med läkare mm men fick inte så mycket svar.
En dag ringer min mor och är ledsen och på en 1000 dels sekund vet jag att han gått bort.
De första svaren vi fick när han levde var att han hade skrumplever... i själva verket så växte hans hjärta och det fanns inget att göra fick vi reda på när han gått bort.
Jag var nere i Göteborg veckan innan han gick bort med min lilla bebis på 3 månader. Och det sista vi sa till varann var att "vi ses snart igen" och S sa tillbaka "Ja det gör vi säkert"
Då visste han om att han inte hade långt kvar att leva men sa ingenting till sin familj utan gick bort i all tysthet.
Jag är glad i allafall att han fick se min lilla dotter, för de trodde aldrig att jag skulle skaffa barn.
Min bild denna vecka är på S första barnskor som jag sparade som minne innan de röjde lägenheten. Bilden visar samma slitenhet som S visade in i det sista.
Han var även ett hängivet Blåvitt fans så jag hoppas han nu sitter där uppe bland molnen dricker sin älskade öl och kollar på när "Änglarna" spelar i sina blå vita kläder.